Dagen då Kane dog...
2010-11-11♥13:39:28
Från den dagen jag såg på mitt graviditetstest att de var positivt, har jag varit så fruktansvärt rädd. Rädd att behöva gå igenom ännu en förlust. Jag pratade med många om de, och alla sa samma sak.
-Klart att de inte händer TVÅ gånger. De kommer gå bra den här gången...
27/9 Vaknade jag och upptäckte att Lille Kane hade lagt sig väldigt långt ner. Jag sa detta till Krille men sen glömdes de bort. De var väll ingen fara trodde jag. Bebisar lägger sig ju konstigt ibland. Under dagen gick de över och han la sig normalt igen. Jag och Krille for och jobbade på humlan i Öjebyn och jobbade hela dagen och kvällen. Vi kom hem vid halv 11 tiden på kvällen. Jag gick in i duschen och i duschen kände jag de. Som om en vattenballong hade spruckit. De bara forsade vatten. Först trodde jag att de var duschvattnet som rann. Men jag förstod nog ändå att de var något helt annat. Jag stängde av duschen och de bara fortsatte rinna. De rann som om de vore niagrafallen. Då insåg jag vad som skulle hända. Jag såg allt i repris! Jag såg Benjamin framför mig. Jag förstod direkt att detta var slutet. Jag skrek på Krille i panik. Han kom in och jag skrek att vattnet gått. Krille vart som förlamad. Han stod och såg hur vattnet rann.. Men de var som att han inte förstod vad de betydde. Jag såg på honom och de syntes så väl att tankarna snurrade runt kaotiskt i huvudet på honom. De var som att han febrilt försökte komma på en logisk förklaring som kunde fastställa att allting var som de skulle. Men han kom inte på något.. Jag tog en handduk och gick och la mig i sängen. Jag väntade bara på att värkarna skulle sätta igång. Krille ringde en ambulans och efter 1 timme var dom här. Jag grät inte ens. Jag var i trans. Jag såg precis allt som skulle hända. Jag låg bara och stirrade tomt framför mig hela vägen till sjukhuset. Väl framme la dom mig i ett undersökningsrum i lite frygt en halvtimme. Jag minns så väl att jag var så arg och frustrerad över vaför ingen fattade att de var brottom!! Hur kunde dom låta mig VÄNTA? Var inte detta akut nog för dom? Till slut kom de in en läkare och gjorde ett ultraljud. ALLT vatten var borta och lille Kane hade lagt sig med huvudet neråt. Han sa också att oddsen för att vattnet skulle komma tillbaka var ungefär 1%. För dom som inte vet de, så kan barn inte leva i så tidigt skede utan fostervatten. De behövs för att lungorna ska fortsätta utvecklas. Barnet andas in och ut fostervatten så att lungorna blir större och större. I vecka 20 kan inte ett barn överleva. De har för outvecklade lungor.
Dom la in mig på en avdelning eftersom värkarbetet inte satt igång än. Jag tror de var avdelning 49. Jag fick sängläge tills vidare. Vilket betyder att du inte får kliva upp ur sängen. Du får helt enkelt kissa i bäcken i sängen. Om du ligger i sängläge finns de chans för att vattnet ska hinna komma tillbaka utan att de direkt ska sippra ut om du t.ex står eller sittar upp. De var 7 oändligt långa dagar vi låg där. Jag bad till gud varenda dag att han skulle ge oss ett mirakel. Jag bad att vid nästa ultraljud skulle allt vatten vara tillbaka. Men de kom aldrig tillbaka. Den 4e Oktober fyllde jag år, och mina gamla fosterföräldrar kom till sjukhuset för att "fira" mig. Vi tog en risk när jag satte mig upp och åkte rullstol ut till bilen. Vi åkte till max för att äta hamburgare då de var min enda önskan just då. Jag var så trött på sjukhusmat och dom vita blanka väggarna. Väl på max började få jätte ont. Jag visste att värkarbetet var igång men jag sa inget till någon och jag låtsades som att allting var bra. Jag ville så gärna att de bara skulle gå över om jag ignorerade de. Vi åkte tillbaka till sjukhuset och jag la mig i sängen igen. Vi åt lite tårta och drack kaffe. Sen åkte dom iväg hem mot piteå igen. Jag och Krille la oss tillsammans i den trånga sjukhussängen och höll om varandra. Jag tror också vi bad en sista gång om ett mirakel. Vi bad också om att Kane inte skulle komma på min födelsedag. Vi låg tysta med våra tankar ett bra tag, tills jag var tvungen att gå på toa. När jag väl ställer mig upp ser jag navelsträngen. Jag hade varit så duktig på att trycka undan smärtan att jag nästan glömt bort den.
23.05 föddes våran Kane.
Men de var inte slut där. Moderkakan kom aldrig ut. En barnmorska kom in och försökte dra ut den, men navelsträngen gick av. Jag började störtblöda och skickades akut på operation. Jag förlorade så mycket blod att jag yrade. Jag skrattade när dom körde rally med sjukhussängen mot operationssalen. Jag tror jag hamnade i någon psykos efter Kane föddes. jag var iallfall inte mig själv. Jag förstod inte ens vad de var som hade hänt. Jag fick prata med någon narkosläkare precis innan jag blev sövd. Han förklarade lite snabbt att jag hade tappat för mycket blod. Sen försvann jag in i drömmarnas värld. Jag vet så väl att jag mindes vad jag hade drömt när jag vaknade. Men jag var så proppad med morfin att jag inte kunde berätta de för någon. Jag drömde nog om Kane... Efter ungefär 5 minuter på uppvaket kom Krille in. Jag trodde jag bara hade varit sövd i en kvart men tydligen var de betydligt mer. Jag minns nästan ingenting från uppvaket. Bara att allting var så underbart just då. Jag brydde mig inte om ett smack! Jag var fångad i morfinets värld. Efter ett tag fick jag komma ner på avdelningen där dom fortsatte ge mig morfin. Jag hade så ont och var så svag i hela kroppen. Då märkte jag att jag måste ha tappat enormt mycket blod, att lyfta handen var som att lyfta en 50kilos vikt. Krille låg länge och smekte mig över huvudet. Jag tror jag somnade om en stund också.
Plötsligt kom en sköterska in och frågade om vi ville se våran son. Krille tyckte att de var en dålig idé, eftersom jag var så drogad. Men jag ville verkligen se honom! Hon kom in med honom och la honom försiktigt på min säng bredvid mig. När vi satt med honom grät vi inte. Vi satt helt tysta och efter en stund bestämde jag mig för att ta upp honom i min famn. Jag satt med honom i famnen länge. Till slut brast allt. Jag grät som om de inte fanns något stopp. Krille tog honom och la han i sin famn. Först då efter våran långa tid tillsammans såg jag för första gången honom riktigt sårbar. De var vackert men ändå så fel. Jag kände en enorm instinkt att ta hand om honom. Jag tror de var första gången han även kände sig sårbar. Vi filmade honom och tog kort på honom och tog farväl. Denna gången var de ännu jobbigare än den gången jag tog farväl av Benjamin, men enbart för att jag även tänkte på honom när jag tog farväl av Kane. Jag tänkte på mina två barn tillsammans i himlen. Jag visste att storebror Benjamin skulle ta hand om Kane. Och sen la vi oss och sov. Dagen efter fick jag mer morfin och var borta i huvudet mest hela dagen, på kvällen packade vi ihop våra saker och åkte hem. Jag åkte rullstol även hemma eftersom jag var så svag i kroppen efter sängläget och operationen. Musklerna var så otränade. Väl hemma fick Krille ta bort alla Kanes kläder och saker innan jag klarade av att gå in..
Nu har de gått lite över en månad och jag äter fortfarande järntabletter och orkar inte gå långa sträckor. Men de är ingenting.. Saknaden efter mina barn tar över all smärta. Den smärtan går inte ens att beskriva. De gör ont inifrån och ut.. och den smärtan kommer aldrig försvinna.
Kommentarer
Postat av: Sofia Rosvik
gud, tårarna bara sprutar ner för mina kinder. Snart undrar nog mina kollegor på nsd vad det är med mig !
Postat av: Fanny
Postat av: Fanny
Har inte insett att d inte alls är länge sen ni fick säga hejdå till Kane :(
Då förstå jag VERKLIGEN att du mår dåligt vissa dagar gumman. Det är ju så nära inpå :(
Det är klart att du inte hunnit kommer så långt i sorgen. Men det gör dig bara ännu starkare i mina ögon!!!
Stärkande kramar till både dig och Krille
Postat av: sarah med bebis i magen
fan va rädd jag blir jag är själv grvid i vacka 20 snat 21.
tycker välig sund om dig att du ska böver vara med om detta . inge ska böva vara med om detta .
Postat av: Pernilla
Åh herregud, jag kan inte sluta gråta. :(
All lycka till dig!
Postat av: emelie
tårarna rinner, fyfan vad jag tycker synd om er..
Postat av: Cassie
Jag beklagar verkligen sorgen. Hoppas ni får all hjälp som man kan få för att bearbeta detta. <3
Trackback
