Dagen då Benjamin föddes glömmer jag aldrig.. Allt är klart som vatten och varenda sekund minns jag som om de var igår.

9e September 2008

Dagen innan Benjamin föddes skjutsade min dåvarande pojkvän mig som vanligt till skolan. I slutet av skoldagen gick jag på toa innan jag skulle gå till
bussen som jag skulle åka med hem. Väl på toan märker jag en liten svag blödning. Inget farligt alls. Trodde jag..
Jag kom hem som vanligt till min dåvarande fostermamma, åt middag och såg tv ett tag och gick och la mig..
Dagen efter vaknar jag i min säng som alla andra mornar, men denna morgon var annorluna. Jag vaknade i en stor pöl av blod. På en hundradels sekund insåg
jag att något var otroligt fel. Jag sprang in till min fostermamma som var i köket och skrek med blodiga händer. Men min fostermamma lugnade ner mig
och sa att de inte behövde vara något farligt och förklarade att hon själv hade en kraftig blödning när hon väntade barn, men att då gick allting bra.
Men jag gav mig inte! Jag visste att något inte stämde. Jag övertalade min fostermamma att ringa förlossningen för information. Mitt i allt får jag en
värk som sprider sig från magen och ut över ryggen. Jag insåg direkt att bebisen var på väg ut. Jag slängde på mig ett par mjukisbyxor och en tröja och
stapplade så fort jag kunde ner för trappan. Min fostermamma la ut ett plasttäcke i baksätet som jag la mig på. jag ringde sedan min dåvarande pojkvän
och bad honom möta upp oss på sjukhuset i Östersund. Mina värkar fortsatte hela vägen in mot sjukhuset. I all panik insåg jag att jag bara var i vecka 24.
De var väll självklart att Benjamin inte skulle överleva nu?! Först då slog de mig att mitt första barn skulle dö. Vi kom in på förlossningen vid 9 tiden
på morgonen. Jag undersöktes och barnmorskan sa att jag var helt öppen och att dom inte kunde göra något för att försöka stoppa upp förlossningsarbetet.
Att föda barn och samtidigt vara i shock och gråta i panik var de svåraste jag någonsin gjort. Vid många tillfällen trodde jag att jag skulle dö. Min kropp
sa åt mig gång på gång att den inte orkade, men jag fortsatte ändå. Jag ville bara ha de överstökat. Kl. 17.05 föddes Benjamin. Jag såg honom ta sitt första
andetag, och jag såg honom dö. Framför mina ögon. Vid de tillfället slutade jag gråta. Hela världen stannade upp och jag bara såg på honom. Han var de
vackraste jag någonsin sett. Plötsligt tog en barnmorska honom därifrån och gick snabbt iväg med honom till ett annat rum. Jag kunde inte gråta. Allt
kändes som en mardröm. Alla planer rivdes i tusen bitar på mindre än en sekund! Jag fick ingen bedövning alls. Ingen lustgas och ingen epidural, så jag
var klar i huvudet hela tiden. Efter ett tag kom dom in med min älskade son inbäddad i en filt och med en alldeles för stor mössa på sig. Jag kunde inte
förstå att denna vackra skapelse var död. Han såg så fridfull ut, precis som om han sov. Jag satt med honom hela den kvällen. Jag höll honom i handen och
pussade på honom om och om igen. Efter ungefär 4 timmar kom en sköterska in och hämtade honom och la honom i ett kylrum. Sen åkte vi hem. Känslan av tomhet
och förtvivlan var oändlig. Jag trodde aldrig att jag skulle komma ur den svackan. Dom 2 kommande dagarna åkte vi till sjukhuset och träffade min son några
timmar. Sista dagen var värst. Hur säger man farväl till sitt barn en sista gång? På något vis lyckades jag släppa ifrån mig mitt barn. Då i den stunden
bestämde jag mig för att leva för min son. Hur jobbigt de än skulle bli så skulle jag ta mig igenom de. Och de gjorde jag. Helt själv..